Hade igår slagit oss ner framför TV med en kopp kaffe och resterna av julkakorna. Damernas skidskytte ska just börja. Då ringer telefon. Vem vågar ringa nu är Kjells kommentar.
Jag svarar. Hej Momma, det är Oskar( 8 år). Får jag fråga om en sak? Javisst svarar jag.
Kan vi få komma in hos er och äta lunch.Plättar med vispgrädde och hallonsylt. När då svarar jag? Om en halvtimme, vi är på väg till Junsele. Okey det går bra.
Fram med plättlagg. Nu är det bråttomt Efter en halvtimme är plättarna klara, just som tre små grabbar rusar in , hungriga äter dom sina plättar fortsätter sedan vidare.
Visst kan man kalla det lycka utan gräns? Att leva i stunden nypa chansen, Deras tack och kramar värmer sedan resten av dagen. Jag fick 7:50 av Oskar för lunchen. Resterna av hans veckopeng.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar